1/3-09

Jag fick den här första gången för flera år sen och den bara fastnade så nu har jag fått den några gånger så nu tänkte jag lägga ut den här på bloggen..



En dag när jag var ny på high school
såg jag en kille från min
klass, som var på väg hem från skolan.
Hans namn var Kyle.

Det såg ut som om han bar på alla
sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära
 hem alla sina böcker på en
fredag?

Han måste vara knäpp'.

Jag hade planerat ett riktigt bra
veckoslut (fest och en
fotbollsmatch med mina vänner i
morgon eftermiddag) så jag ryckte
på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng
 ungar springa emot honom.

De sprang rakt på honom, slog alla
böckerna ur hans grepp och satte
krokben så han landade i gruset.

Hans glasögon flög iväg, och jag såg
dem landa på gräset ungefär
2 meter ifrån honom. Han tittade upp
och jag såg fruktansvärd sorg i
hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över
 till honom när han kravlade
runt och letade efter sina glasögon
och jag såg att han grät.

När jag gav honom glasögonen sa jag:
 'De där killarna är töntar, de
skulle ha en omgång'.

Han tittade på mig och sa: 'Tack så
mycket'. Han log med hela
ansiktet, ett leende som visade
verklig tacksamhet. Jag hjälpte
honom plocka upp böckerna och
frågade honom var han bodde.

Det visade sig att han bodde nära mig,
 så jag frågade honom varför
jag inte hade sett honom förut.

Han sa att han hade gått i privatskola
tills nu.

Vi pratade hela vägen hem och jag
bar några av hans böcker.

Han visade sig vara en riktigt reko kille.

Jag frågade honom om han ville spela
 fotboll med mina vänner.

Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju
mer jag lärde känna Kyle, desto
mer tyckte jag om honom, och mina
vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick
 Kyle med sin jättehög med böcker
igen.

Jag stoppade honom och sa: 'Gissa
om du kommer att bygga feta
muskler om du ska bära den högen
varenda dag'.

Han bara skrattade och gav mig halva
 högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle
 och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school började
 vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på
Georgetown och jag skulle till
Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa
vänner, så avståndet
skulle inte bli något problem.

Han skulle bli läkare och jag skulle till
handelsskolan och där jag
hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla
avskedstalet från vår klass.

Jag retades med honom hela tiden
 och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på
examensdagen.

Jag var glad att det inte var jag som
skulle stå där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle.

Han såg verkligen bra ut.

Han var en sån kille som verkligen
hade hittat sig själv under high
school tiden.

Han hade mognat i kroppen och
klädde verkligen i glasögon. Han
träffade fler tjejer än jag och alla
tjejerna älskade honom verkligen.

Jodå, det fanns dagar när jag var
avundsjuk.

I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för
talet han skulle hålla. Så jag
klappade till honom på ryggen och sa:
'Hej snygging, du kommer att
göra bra ifrån dig!'

Han tittade på mig med det där riktigt
 tacksamma uttrycket och log.
'Tack', sa han.

När han började, harklade han sig
först och började sen prata..

'Examen är ett tillfälle att tacka alla
som hjälpt dig att ta dig
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar,
 dina lärare, dina syskon,
kanske en tränare. Men mest av allt
 dina vänner.

Jag står här för att tala om för er
 allihop att detta att vara vän
med någon är den finaste gåva du
 kan ge någon.  
Jag ska berätta en historia'

Jag kunde knappt tro mina öron när
han berättade historien om den
första dagen, då när vi träffades.

Han hade planerat att ta sitt liv på
veckoslutet.

Han berättade hur han hade städat ut
sitt skåp i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare,
och bar på alla sina grejor
på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig
ett litet leende. 'Som tur var,
räddades jag. Min vän räddade mig
från att göra det outsägbara'.

Jag hörde hela folkmassan dra efter
 andan, när den här vackre,
populäre pojken berättade om sitt
mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa
 titta på mig och le samma tacksamma
leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet
av innebörden i det
leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör.
Med en liten gest kan du
ändra en människas liv.

Till det bättre eller till det sämre. 




Kommentarer
Postat av: Jennie

Tänkvärt!

2009-03-01 @ 10:14:21
URL: http://sliparen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0